Batterierna är slut…

… de verkar inte kunna laddas om längre, utan behöver nog bytas ut. Det känns som om jag skiftarbetar, men att den som lade schemat glömde lägga in pauser mellan nattskiftet och dagskiftet. Allt bara går i ett.
En typisk dag… Börjar med en sammanfattning av natten, jag har ammat ca 4 ggr, den sista tiden behöver hon rapa lite efteråt jag måste hålla mig vaken. 1-2 blöjbyten. Ibland är det extra jobbigt och korvigt under tiden. Måste hålla mig vaken så hon inte blir röd i rumpan. Vaknar till av Oscar som drömmer, Jocke fixar, vaknar till av Elise som vill ha välling, Jocke fixar. När morgonen kommer är jag så trött så allt snurrar och ligger kvar och dåsar så länge som möjligt. Ammar, dåsar och försöker att halvt underhålla en pigg och mysig Elise.
Så måste vi upp och hoppa, känns som att mjölken är slut och jag måste fylla på med lång frukost, några mackor, frukt, näringsshake och någon liter vatten. Parkerar cirkusen i soffan, brer mackor, kramar, jagar kladdiga händer, torkar, Isa behöver bäras lite, försöker få Elise att inte äta upp Oscars pålägg, försöker få Oscar att förstå att det finns mer och att himlen inte trillat ner idag heller. Adde behöver sätta igång med skolan, det gör han först när jag samlat tillräckligt med energi för att få fart på honom. (Barn är trots allt barn och jag förstår.)
Går igenom geografi (kommer själv inte ihåg namnet på en enda älv jag inte bott vid märker jag, men vi har en lång och intressant diskussion om vattenskraft och andra miljövändliga energikällor.) Samtidigt i en annan del av vardagsrummet Stompalong Tut Pling Sång på repeat från mobilen. Elise dansar. Jag ammar. Barnen är fortfarande i pyjamas, men de lever iaf. So far so good… Adrian får sitta med skrivuppgifterna så jag kan sätta igång med lunchfixande innan klockan springer iväg för mycket (varning för lågt blodsocker hos mamman), men föst blöjbyten (brukar bli 10-15 bajsblöjor på en dag här hemma. Är det något genetiskt fel på mina barn som genererar fler blöjor än en dagisavdelning? Kostar ju inga pengar heller… Måste köpa en varmkompost så vi kan få plats med alla blöjor i soptunnan…) Adde startar matte och jag sätter igång med lunch. Hinner fixa disken när allt är på värmning. Lunchdiskussionstraditionen börjar med ”Måste vi äta samma mat som igår?”, jag förklarar än en gång varför vi fixar lunchen samtidigt som middagen. Isa krånglar när hon är själv och jag får inte ner en tugga så länge hon skriker att hon är helt övergiven. Jag flyttar till soffan och lämnar barnen vid bordet. Förödande för matmoralen. Elise äter, så även Adde, även om jag måste flytta isär honom och Oscar för att det inte ska vara bråk om vilken stol man ska ha fötterna på. Luften är fri… Där tog min energi slut. Får mut-tjata på Oscar så han äter upp lunchen. Elise är trött, så nattning av henne, ner igen till nästa skolpass och ett mattemotivationsmaraton. Adde är duktig, men tycker det är kul först med de lite kluriga sidorna mot slutet av kapitlet. Det mekaniska i att nöta in metoder är inte hans starka sida. Är i hemlighet avundsjuk på Addes fröken som kan skicka med uppgifter barnen inte hinner i läxa. Försöker samtidigt heja på Oscar som möter Darth Maul bossen på Lego Star Wars, hade nog själv fått googla spelstrategi, men han listar ut det. Det knackar på dörren. Grannen som vill lämna en overall till Oscar att ha nästa vinter. Hon tittar lite konstigt på mig och kan inte hålla sig från att le. Tittar i spegeln när hon gått och inser att jag ser ut som Ace Ventura med morgonfrisyr. Tackar Gud att det inte var Soc som gjorde ett oanmält besök. Hade varit jobbigt när jag inte hunnit duka undan lunchen, barnen i pyjamas och själv ser jag ut som ett vrak iklädd pyttipannabyxor (mjukisbyxor som inte blivit tvättade på två dagar och därför samlat på sig en bred variation fläckar efter barnhänder, bebiskräks och köttbullar). Skjuter det dåliga samvetet på framtiden, spar det till ikväll. Adde räknar på och Elise sover middag. Jag hinner slänga i en tvätt och göra en tokplock nere. (När man i 15 min bara springer runt som en tok och sorterar strumpor barnen gömt under soffan, lägger leksaker på rätt ställen, hittar fruktgömma bakom tv:n, ställer tillbaka skor som rymt ur garderoben, ställer disken i maskinen och gör en snabbdammsugning så att inte lillan sätter gamla matrester i halsen när hon vaknar. Matten blir klar. Grattis! Vilken grabb! Klart du fixade det! Du är bästa killen! Oscar frågar om inte han också är bra så då tar vi det på samma gång. Finaste finaste, mammas hjärta gråter för att jag inte hinner med allt. Ammar igen. Ammar typ alltid. Elise vaknar. Vi fixar mellis. Torkar och städar igen. Kollar klockan som är nästan 4. Bara två timmar tills Jocke kommer hem. Vad orkar vi göra nu? Gå ut? Hitta någon rolig lek? Pyssla? Vika tvätt innan den blir en lavinfara? När Jocke kommer börjar min 2 h lugna period. Han lagar mat och leker med barnen, eller så håller han i Isa och jag får lite egentid i köket. Middag och sedan nattning. När alla äntligen sover är jag så slut så tårarna rinner eller så sätter jag mig och tittar tomt i en tv utan att egentligen registrera vad jag tittar på. Vi är två som dubbeljobbar här hemma. Min älskling och jag. Just nu reducerade till enbart föräldrar som lever parallellt med varandra. Småbarnsåren javisst… Den andemeningen är en dröm här hemma. Tänk att få bara vara mamma till 4 underbara barn, inte mamma och lärare och dagisfröken. Tänk att bara ha läxorna att ansvara för, inte ta alla skoltimmarna samtidigt som man försöker aktivera de andra två och amma minstingen.
Det är tungt att under så lång tid känna sig otillräcklig. Trots att jag för det mesta kan ha en jobbig dag, men ta nya tag igen nästa dag. Målsättningen nu ligger på nivån 1. Barnen överlever. 2. Adde följer skolplanen och kan ta sina sprutor. 3. Jag överlever. Och det är ju 2,5 check på det i alla fall. Men man vill så mycket mer. Det är där det spökar.

Snart är det iaf klart. Uppdoseringen har 3 veckor kvar. Eller ja… det förstås. Så fort han får sätta igång igen. Nu har han för mycket astma och klarade inte läkarkontrollen. Så det blir till att maxa medicinerna igen innan han får fortsätta. Och lite extra biverkningar på det, men snart. Ska nog stirra på det där ljuset i slutet på tunneln. Sen börjar livet. Tillsvidare är det den här lilla tjejens leenden som håller mig uppe. Hon kräver inte så mycket just nu (mer än min sömn såklart, men den har jag gett upp för länge sedan…)

Reclaim the kitchen- no more korv

Den här helgen har vi nått en stor milstolpe. Jag har återtagit köket och matplaneringen. Plingmat, fiskpinnar och falukorv i all ära, superpraktiskt javisst, men efter dryga månadens undantagstillstånd var det dags att börja äta riktig mat igen. Missförstå mig rätt nu, min underbara man kan laga riktigt god mat, men med all markservice och sysselsättning av 3 barn på hans bord då jag varit mestadels upptagen av att amma så har det varken funnits energi eller utrymme att fantisera fram några större smaksensationer. Men nu har jag fått nog.  Även om Livsmedelsverket anser halv- och helfabrikat vara fullt näringsriktig mat så länge den ingår i en varierad kost (är inte den meningen lite av en motsägelse?) så längtar jag efter mineraler och spårämnen jag inte ens vet namnet på. Och smak. Riktiga råvaror och riktiga kryddor och riktig smak. Det är skillnad. Så nu har veckans matplanering satts, storhandlingen är gjord och så är vi inne på tredje dagen med riktig mat. Och det är nog fler än jag som längtat. När hela familjen (inklusive den smått matskeptiska 4-åringen) ätit flera portioner av min kikärtssallad och sedan berömt maten som något av det godaste de ätit så måste det vara något galet. Eventuellt har de fått solsting och blandat ihop middagen med glass eller så var även barnen i behov av lite riktiga råvaror. Livsmedelsverket kanske inte har helt rätt i sina garanterade näringsnivåer ändå.

Johannas lura i barnen kikärtssallads-recept

Kikärtor (massor, basen i hela salladen)
Lite kokt potatis i små bitar (fanns ett par kvar i kylen)
Hacka några äpplen
Några strimlade soltorkade tomater
Lite pressad citron
Kladda ner creme fraiche i det hela (det blir mindre uppenbart att det är en kikärtssallad då)
Krydda med salt, peppar och färsk eller fryst persilja

Till detta åt vi en ruccolasallad och bacon för att fylla på lite salt efter en dag i solen. Slår makaroner och korv med hästlängder!

Alla vårtecken är inte roliga

Vår. Och även i år tänker jag att vi bor helt perfekt om det inte vore för en sak. Konflikterna med ett av barnen på gården. Det har gått så långt att vi inte kan släppa ut våra barn utan att själva vara med och passa så att inget dumt händer. Ibland blir man så trött. Nu var det Oscar som kom in och var riktigt ledsen. Oscar är fyra. Killen som puttade honom är 12. Killens mamma försvarar hans beteende och är irriterad på Oscar.

Flyttläge?

När lillan kom till jorden…

För tre veckor sedan kom hon, vår lilla stora kärlek. Vi mår alla bra och tiden flyger iväg mer än någonsin när dygnet är sådär dimmigt uppbrutet i mycket matande. Hon har ätit ungefär varannan timme sedan hon föddes och verkar inte planera att ändra på den biten nämnvärt. Hon har två hakor, börjar få underbara bebisveck och i hennes små händer håller hon sin mammas hela hjärta. Livet är ett mirakel, det är lika stort och överväldigande varje gång.

Förlossningen gick bra. Hon ville självklart göra på sitt sätt och valde att komma veckan efter jag hade planerat, men allt gick ändå som vi tänkt från början. Redan tisdag morgon vaknade jag och det kändes annorlunda. Eftersom jag varit med innan vet jag att den där snart är det dags-känslan oftast betyder att det är så (även om kroppen har sin egen gång när det gäller förlossningar.) Anna, min fina vän, doula och zonterpeut, hade bokat om sitt flyg till en kväll innan hon först planerat komma till Stockholm och eftersom jag bestämt mig att hon skulle med på förlossningen höll jag mig envist i liggläge på soffan hela dagen. Tänkte inte hjälpa den där känslan på traven genom att ta ett steg mer än nödvändigt och lagom till kvällen började det komma igång. Ungefär samtidigt som Anna åkte iväg till flygplatsen så började jag känna hur kroppen ändrade rytm och började jobba mer regelbundet. Barnvakten hade vi (efter några smärre hormonförstärkta panikattacker från min sida) löst med ett timschema med jourhavande inhoppare redo för att ta stafettpinnen, tack Corinne, Camilla, Anna M och Robban för ert pusslande med tider hela den veckan! Det var barnens älskade morbror som fick utryckningssamtalet den kvällen. Ofta tar ju förlossningar lite tid, men eftersom jag haft snabba förlopp tidigare var jag lite smånervös att det skulle dra igång på allvar innan Anna hunnit landa, men tipset ”Ta ett varmt bad” som hon gav innan hon klev på planet verkade fungera. Från värkar var fjärde minut när jag la mig i badet (dock inte så intensiva som verkligen jobbar, man känner skillnaden när man vet hur den känns) till lite känningar ett par gånger i timmen när jag väl klivit upp igen. Perfekt!  Anna hann komma, jag fick lite zonterapi och kunde gå och lägga mig. Jag vaknade några gånger under natten, men kunde sova fram till tidig morgon då det började bli mer regelbundet. Lite frukost och så började det bli dags att åka. Det är en ganska konstig känsla, man bara vet. För mig har det varit först när den aktiva fasen sätter igång som värkarna börjar ta, som de känns. Innan dess gör de inte ont på det sättet även om värkarna jobbar, mjukar upp, förbereder och öppnar. Jag kände att det var dags att åka in i alla fall, att göra resten på plats. Som vanligt i Stockholm blir svaret från förlossningen: Det är fullt. Förra förlossningen var det samma sak, men då hade jag redan passerat det där magiska nu, the point of no return och förklarade att det inte spelade någon roll, att jag skulle föda barn snart och att det var bättre att göra det på plats än på väg. Den gången höll de med och välkomnade mig trots en fullsatt avdelning, vilket var tur. Den här gången kändes det lugnt att bli hänvisad, jag visste att det skulle ordna sig. Jocke körde fram bilen (utan att berätta att batteriet bråkat sedan ett dygn och att den nu måste springas igång.) Klockan 8 gav vi oss ut för att trängas i Stockholmstrafiken på väg till SöS. Resan tog en timme och precis innanför tullarna satte värkarna igång på riktigt, det där som gör ont så man måste fokusera tanken. Starten på den riktiga förlossningen.

Sedan följer några timmar av den helt klart häftigaste upplevelsen i mitt liv. Jag har haft bra förlossningar tidigare (dock en som gick på tok för fort för både mig, Jocke och personalen, vilket jag också var lite rädd för denna gång.) Men jag ska inte klaga. De har varit helt utan komplikationer, som längst 4 timmars värkar med intensitet, max 11 minuters krystvärkar och inte ett stygn som resultat. Man skulle kunna säga att det jobbiga med att föda barn inte har varit förlossningarna för min del. Och den här gången blev det ännu bättre. På ett sånt där tv-sätt, overkligt avslappnat och med musik på. Väl på plats började Anna ge smärtlindring, och den tog hela tiden udden av smärtan utan att på något vis störa kroppens kraft eller min uppfattning av kroppens signaler. Jag kände aldrig något behov av ytterligare smärtlindring, inte ens lustgas. Jocke hjälpte till med andningen så jag inte tappade bort den och jag kunde slappna av och gå in i mig för att följa med kroppen. Värkarna var inte så värst långa och heller inte så täta men kroppen jobbade på i sitt eget tempo och jag var medveten om allt den här gången. Om hur huvudet sjönk ner, hur stark jag var och hur mycket jag kunde vila både mellan och i värkarna. Tack Anna och Jocke! Ni är fantastiska! 3 timmar och två krystvärkar tog det från att det satte igång på riktigt. Och efteråt var jag fortfarande ganska pigg och stark.

Vår underbara Isa föddes vid lunch och vägde 3550 g, precis lagom. Hon hoppade helt över det där första vilodygnet som bebisar brukar ha och ställde mat och sovklockan på 2-timmarsintervall. Så har det varit sedan dess. När hon var en vecka hade hon redan vänt i vikt och gått upp 2 hg och nu börjar hon bli sådär mysigt bebisrund med valkar och veck.  Hon är med på ett hörn, på ett sånt där självklart sätt som bara småsyskon kan och livet här hemma fortsätter sin gilla gång med huset fullt. Jag njuter nu av min sista ”lugna” vecka med Jocke hemma.

Det här var en drömförlossning som jag är riktigt glad att jag fick uppleva. Allt stämde och gick så bra som det kunde gå. Jag kan verkligen rekommendera att ha en doula med under förlossningen! Det är en ovärderlig hjälp och stöd både för den födande kvinnan och partnern. Barnmorskorna gör ett fantastiskt jobb, men de är inte med på samma sätt hela tiden som det ser ut i förlossningsvården idag. Jag hade aldrig haft en så avslappnad förlossning utan Anna med. Om någon är intresserad av doulor så finns mer att läsa på Doula.nu

En bebis beställd…

Igår kom min fina vän och doula Anna och gav mig en taktil behandling = himmel vad skönt!! Så att foglossning och förvärkar nästan suddas ur minnet. Det är ett gott betyg. Nu väntar några intensiva behandlingar zonterapi (inte fullt lika skönt) och kanske lillan kommer ut inom ett dygn eller två. Vore ju bra om hon passar på nu när min underbara vän/doula/zonterapeut är på besök från Kalmar. När Elise föddes lyckades vi tajma in förlossningen som planerat med förberedande behandling veckan innan och sedan var det dags så fort Anna kom till Stockholm igen. Jag hoppas på samma tur även denna gång. Men det är ju trots allt kroppen som bestämmer, så vi får helt enkelt vänta och se…
Känn ingen press Anna  😉

Idag har vi haft nästan en heldag på Huddinge sjukhus, först med Adrians allergivaccination och sedan med en ögonundersökning för Oscar. Ja, man kan ju iaf inte anklaga oss för att vara ineffektiva… Allt gick bra för båda grabbarna. Oscar behöver inte justera glasögonen och Addes uppdoseringsprogram fortsätter enligt planen. Nu börjar jag kunna slappna av lite och är inte lika orolig inför varje gång.

Och så har vi redan betat av Adrians skoluppgifter inför att läraren kommer i morgon. Det är praktiskt att själv kunna disponera tiden för uppgifterna och jobba undan en del så att skolan inte krockar med sjukhusbesöken. Och det går bra för Adrian. Jag pratade med hans klassföreståndare igår och hon sa att han ligger bra till. Jag är så enormt tacksam att han har så lätt för sig och att vi kan göra den här behandlingen när han är på den här nivån, när skolan fortfarande är ganska lättjobbad.

En h-vetes röra…

Tips till alla som någonsin planerar vara föräldralediga: var med i facket! Även om ni har världens bästa arbetsplats!

Long story short. Då kanske ni slipper vara utan ersättning från f-kassan i månader.

I början av januari bad jag ekonomiavdelningen uppdatera min lön eftersom jag inte lämnat in några nya uppgifter till f-kassan sedan 2009. (Jag vet att jag under tiden borde haft mer koll och drivit saker mer aktivt, men det har varit väldigt fullt upp och tiden har sprungit iväg. Sedan har jag inte koll på sånt här… Jag vet hur man planerar en pysseljulkalender för sina barn eller skriver säljande texter eller sätter ihop marknadsevent, men regler kring föräldraledighet är inte mitt stora intresse…) So far so good trodde jag… Nu är det på g i alla fall. Men, det gjorde inte ekonomiavdelningen utan några v. senare sattes dotterbolaget/mitt företag i konkurs och då var jag inte längre deras ansvar. Så då ska min löneutveckling uppdateras och godkännas av konkursförvaltaren samtidigt som det dyker upp ett gäng andra frågor. Som till exempel den semesterersättning jag ska ha fått men inte fått och vilka regler som gäller för föräldraledigheten med Oscar tex. Han föddes i juni 2008 och jag började arbeta på företaget i november det året, den första föräldraledigheten jag tog ut för Oscar var några månader över sommaren när han var 1 år och sedan var jag föräldraledig med honom en längre period när han skulle fylla 2. Så de dagar som är semestergrundande var jag föräldraledig från det företaget. Men gäller semestergrundande dagar de första 120 av en föräldraledighet eller räknas det bara om du var anställd när du fick barnet? Någon som kan sånt här? Jag kommer inte ihåg hur det var 2009 och isf hur många av dessa 120 dagar som blivit reglerade. Sedan fick vi Elise, och nu när som helst ska lillasyster dyka upp. Och vad jag vet så ska jag dels ha oreglerad semester från 2010 kvar samt det som tillkommit av föräldraledigheten därefter (för Oscar vet jag ej…) Dessa saker hade facket hjälpt mig räkna på om jag varit medlem… Jag har inte alls tillräckligt med kunskap och kompetens i frågan för att driva den själv. För att inte tala om avsaknaden av tid och energi, situationen är smått maxad som den är där jag tycker vi gör ett hästjobb som får till vardagen som höggravid med 3 barn hemma, Adde en dag i veckan på sjukhuset och hans skolgång hemma samt att maken måste klara sitt heltidsjobb på 4 dagar fördelat på plats i veckan. Det är ju fasen sånt här en arbetsgivare ska göra! Räkna fram och betala ut semesterersättning etc. Blir både less och trött…
Hur som helst så har min nuvarande lön i alla fall blivit reviderad med ett ok från konkursförvaltaren fick jag se idag, detta efter ett jättejobb av min fantastiska kollega. Känner enorm tacksamhet!!! Jag hade aldrig orkat driva det här själv. Inte en chans! Ska bli skönt att få in alla papper till f-kassan och äntligen få en utbetalning, senaste var i julas så det här året kan vi väl säga att inte bara januari var en lång månad utan hela första kvartalet har varit ganska tungrott. Vi går inte helt runt på bara en lön, i alla fall inte smärtfritt och framför allt inte när även en del saker behövts köpas in till nya bebisen. Att jag räknat lite och kommit fram till att löneutvecklingen ligger på 1,16%/år utslaget sedan jag började… det tänker jag totalt strunta i för tillfället! Gör jag en jämförelse med vad som generellt gäller lönemässigt för en marknadskoordinator i Stockholm så skulle man ju kunna både börja skratta och grina. Men dessa funderingar blir helt enkelt något för framtiden… Jag har ju viktigare saker att fokusera på just nu.

Kan bara konstatera hur enkelt det är att hamna mellan stolarna även som föräldraledig och att man inte alls är så skyddad som lagen har tänkt det. Facket är inte helt dumt även om du har en fantastisk arbetsplats, med underbara kollegor och en otrolig chef och bara stormtrivs så kan ju situationer dyka upp som ändrar lite på spelplanen.

Bebisförberedelser

Känner mig lite förundrad över hur hela familjen faktiskt håller på att förbereda för bebisen. Vi vuxna på det vanliga sättet, boa (tack hormoner för det helgalna tillståndet – superpraktiskt), packa, fixa osv. men även barnen har förändrats på ett mer undermedvetet plan. Elise har gått från att vara smått reserverad mot nästan alla utom mamma och pappa till att smila upp sig för lite uppmärksamhet hos nästan alla som verkar intresserade, ger hopp inför inkallandet av barnvakt. Hon har dessutom gått över till att sova i egen säng helt på bara några månader från att fram till för ett halvår sedan ha behövt konstant kroppskontakt för att över huvud taget slappna av. (Tror hon kanske på något plan vetat att hon inte kommer vara minst så länge och laddat närhet tills det kändes ok att släppa. Vi visste ju trots allt väldigt fort att vi ville ha en till och barn har en nästan övernaturlig förmåga att fånga upp känslor och läsa av situationer.) Oscar är superduktig och lyssnar på allt jag ber honom om, även saker som sovdags och plocka upp på rummet, och fort går det! Och Adrian har inte klagat, suckat, ojat sig eller över huvud taget uttryckt något missnöje med varken skolarbete eller ett extra “kan du hjälpa till?” här och där. Helkonstigt, jag känner inte igen mina barn. Var är de där barnen som ska bråka om varenda städad mm, har ju hört att hoppet är det sista som överger en, eller som ska sätta sig på tvären och ha startsträckor längre än ett herkulesplan och som helst måste få minst en daglig syskondust? Vart försvann 90 % av nattningsrutinen då barnen blir tillfälligt förståndshandikappade och alla instruktioner helst måste sägas, tecknas och utförligt visas innan de möjligtvis utförs, då Alfonstjatet sätter igång och alla pyjamaser är borttappade samtidigt (varje kväll)? Kan inte klaga på att de kvittrar godnatt, hoppar i pyjamasen och borstar tänderna utan att jag måste jaga, hota muta dem och sedan snabbt hoppar i säng. Jag har den senaste veckan lyckats ta långa kvällsbad (utan badkaret fullt av barn) och tittat på en intressant film innan jag somnat i soffan flera kvällar i rad, men det känns lite udda (typ nästan The Invasion-udda.) Men men, passar på att njuta av något så ovanligt som egentid och att dagarna är helt klart mer harmoniska även om min energi många gånger inte räcker längre än till aktiviteter kring soffan. Tack mina fina underbara ungar för att ni gör den här situationen inte bara uthärdlig utan också ganska trevlig trots att magen är i vägen för allt!

Ett bakslag på allergivaccinationen

Idag hade vi vår tredje vecka med uppdosering av immunterapin och även vår första motgång. Han har varit enormt känslig under veckan som varit och även om han inte reagerat allergiskt på sprutan så har hans astma varit lättväckt. När han i fredags reagerade på farfar trots rutinen med ett helt rent ombyte hos oss som aldrig varit i kontakt med hund och försiktighetsåtgärden att hålla dem ett gäng meter ifrån varandra så fick Adrian astma. Så det var bara att skicka hem farfar, duscha av hela familjen och tvätta, skrubba och våttorka allt som farfar kan ha varit i kontakt med, dvs sanera nedervåningen. Och självklart öka cortisondosen till maxnivå för att inte få fler eller värre reaktioner. I dagens andningskontroll så blåste Adde inte lika starkt som han brukar utan hade en minskning på  13% i kapacitet och fick genomgå en ordentlig läkarundersökning innan det bedömdes tillräckligt säkert för honom att ta sin vaccination. Vi fick även stanna lite längre på observation efter sprutan. På grund av hans reaktion så fick vi ändra uppdoseringsplanen till en längre och snällare variant för att inte utsätta honom för mer risk. Så istället för 11 veckor kommer vi nu gå efter en 15-veckorsplan med lite mindre uppdoseringssteg.
Och så kommer vi inte kunna träffa farmor och farfar på ett tag. 3 dagar innan och 3 dagar efter ett vaccinationstillfälle ska han inte komma i kontakt med hund (i hans fall spår av hund) och med ett sådant tillfälle i veckan så får vi umgås igen när sommaren kommer. Varför i hela … ska de ha hundar? Varför ska allergier finnas? Varför!!? Känns enormt frustrerande. Just nu hade vi behövt barnens farmor mer än någonsin, en möjlighet för mig att vila lite samtidigt som barnen blir sedda och bekräftade på det där sättet som bara farmor kan.

Jag känner mig lite nervös och orolig inför den fortsatta behandlingen. Han är så känslig redan nu och dosen kommer att ökas drastiskt innan vi är klara. Men det är också hans enorma känslighet som talar för ett bra resultat sedan. Annars brukar hund inte vara det lättaste att genomföra en immunterapi mot. Ber en tyst bön att det här kommer gå bra och är tacksam för läkarnas otroliga kompetens och att vi bor i närheten av ett bra sjukhus. Försöker att stilla min oro med mottot en dag i taget, det som kommer i morgon hanterar vi då.

10 år med en fantastisk kille!

Idag blir han 10 år, vår äldsta grabb. Vilken häftig resa! Jag var 21 år när det började och ensamstående sedan några månader, i total kris och ganska trasig. Men den styrka jag fått av den lilla killen och den enorma glädje han skänkt mig har varit otrolig! Jag kan lätt säga att mitt liv inte hade varit ens i närheten av så fantastiskt som jag upplever det idag om det inte vore för den lilla killen.

De första åren kan sammanfattas med två saker. Sjukhus och turbulens. Adrian reagerade väldigt starkt på sin andra vaccination vid 7 månaders ålder och var väldigt sjuk under 4 månader efter det med nästan konstant feber och det var även här de svåra luftvägsinfektionerna började. Idag kan jag säga att jag är glad att han överlevde, för det var väldigt tungt för honom ett tag. Efter det så drog allt igång med öroninflammationer som avlöste varandra och den allvarliga astman. Vi har åkt ambulans och bott på sjukhus och han fick nog nästan 20-talet antibiotikakurer bara de första åren. Kanske inte världens bästa start om man ska sammanfatta det… Det jobbigaste var inte att han var sjuk så ofta eller att det höll på under så lång tid (faktiskt fortfarande) utan att det ibland blev väldigt allvarligt. När han hade det som värst med astman svarade han inte på några mediciner alls. Inte några preparat som sjukvården hade att använda, inte heller adrenalin eller cortison, utan vi fick bo på sjukhus under konstant observation och han fick andas syrgas var 15-30 min flera dagar i sträck. Under den här perioden så hade jag dessutom en väldigt tråkig relation till Adrians biologiska pappa. Idag har vi fått lugn och ro från det i alla fall och har ingen kontakt med honom längre, det är till och med så att minnen bleknar efter ett tag, tack och lov.

När Adrian var 4 år så hände något. Det klev in en nästan 2 meter lång man i våra liv och ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Jag blev sådär kär som man vanligtvis inte blir när man är äldre än 14 år, speciellt inte när man har lite känslomässigt bagage (= svag underdrift), är ganska cynisk vad gäller kärlek och tycker att man har den familj man vill ha redan. Hela min värld vändes upp och ner och Adrian formade där och då ett enormt starkt band till den här mannen. Det var som om de väntat på varandra. Jocke ville gärna träffa någon som redan hade barn och Adrian hade längtat efter någon som kunde sätta honom först, berätta historier vid nattning, flyga modellflygplan som fastnade högst uppe i träden, någon som kunde hitta på bus som inte berättas för mamma och hitta på roliga sånger på väg till dagis varje dag. Det fanns ett stort hål som fylldes när Adrian träffade sin pappa. Från den dagen och framåt är det vad de är, far och son. Att det biologiskt inte är så spelar ingen som helst roll när det psykologiska finns där. Det är andra band än de genetiska som gör en pappa. För deras relation är jag än idag enormt tacksam. Man kan aldrig kräva av en ny partner att den ska älska ens barn som sina egna, man kan kräva att de ska respektera barnen, men allt utöver det får man bara vara enormt tacksam för. Det är med glädje jag nu tittar på dem. Från början var det grabbarna och mamman och även om det nu finns fler tjejer i familjen så har de fortfarande något speciellt. Här är ett underbart foto från midsommar för 3,5 år sedan.

Vid 5-årsåldern tog Addes astma en ny vändning. Från att ha varit kopplad till infektioner och blivit lite bättre med åren så utvecklade han en extrem allergi mot hund, som tar sig uttryck i ännu mer astma. Detta har självklart både varit jobbigt och fört med sig en hel del sorg för vår stora lilla kille. Jag tittar på en klok och stark 10-åring som fått kämpa med många saker i sitt liv. Både med sitt handikapp och med livet i övrigt. Jag förundras över hur det kan finnas sån djup glädje, nyfikenhet, livslust och styrka när man kanske inte dragit vad som verkar vara vinstlotten i utmaningarnas lotteri. Han inspirerar mig och är en fantastisk lärare i livskonst. Min kärlek till den här killen ger mig ny kraft och får mig att orka lite längre för att sedan ta nya tag, varje dag. Ibland tänker jag tanken: Vad hade jag varit utan honom? Ingenting av det jag är idag. Så det är med tacksamhet jag tittar på min fina 10-åring och tänker vilken underbar och hissnande resa det är att få vara förälder. Ett riktigt äventyr och en kärlek djupare än allt! Grattis min underbara skatt och ängel!

Hopp om livet

Tänker på Peter LeMarcs ord: Det finns inget bättre än när det vänder! Äntligen lite hopp om livet här hemma efter en rejäl dust med influensan. Maken är fortfarande sjuk, efter lite över en vecka så blev han väldigt mycket sämre och knappt kontaktbar i ett par dagar med hög feber, hemsk hosta och tung andning. Förutom att kolla honom var 15 minut, som när barnen är sjuka och trycka i honom c-vitamin och febernedsättande så kom svärföräldrarna sedan för att ta med honom till sjukhuset. Akut bronkit och lunginflammation. Men nu är det äntligen bättre och hoppet om livet återvänder så smått här hemma. Känslan kan jämföras med våren eller att bli lite nykär. Det finns inget bättre än när det vänder!

Själv tog jag med de två minsta på min MVC-kontroll. Även om jag inte känner mig i så fantastiskt skick så är alla värden ganska opåverkade. Helt ärligt så är nionde månaden ingen höjdare: det är trångt, gör ont, man kan inte sova, kan inte riktigt ligga bekvämt, eller sitta, eller stå… Måste kissa hela tiden, behöver använda sig av yogaställning för att ta på strumporna och byter in alla snygga spetstrosor mot makens vansinnigt bekväma kallingar… Hot! Trots denna upplevda formsvacka så har jag samma låga blodtryck som när jag skrev in mig, oförändrat järnvärde och trots att jag fortfarande får plats i min vanliga vinterjacka så växer magen som den ska 🙂 Skönt! Utan anmärkningar. Tur att de inte lägger till konditionstester till uppföljningen på MVC ;P Garvar åt mig själv när jag sprungit (gravidskumpat) upp till tredje våningen för att hämta något (vanligtvis mobilen som ringer, vilket blir jätteonödigt eftersom jag ändå alltid missar samtalet) och sedan låter som en 85-årig “John Silver utan filter-rökare”. Top Notch! Men härligt med en bra kontroll, det kanske betyder att jag inte riskerar få hjärtattack av trapporna ändå…

Elise somnade i väntrummet och vaknade inte förrän jag och Oscar hunnit läsa saga om Långben och Musse med guldfeber, lyssna på bebisen, bjuda barnmorskan på en salt katt (han är ganska generös den där mysungen), leka färdigt och äta en god hamburgare till lunch. 4 år är en riktig guldålder. Tack Oscar för att du vill dela alla fantastiska funderingar med din mamma! Jag älskar dig!