Bebisförberedelser
Känner mig lite förundrad över hur hela familjen faktiskt håller på att förbereda för bebisen. Vi vuxna på det vanliga sättet, boa (tack hormoner för det helgalna tillståndet – superpraktiskt), packa, fixa osv. men även barnen har förändrats på ett mer undermedvetet plan. Elise har gått från att vara smått reserverad mot nästan alla utom mamma och pappa till att smila upp sig för lite uppmärksamhet hos nästan alla som verkar intresserade, ger hopp inför inkallandet av barnvakt. Hon har dessutom gått över till att sova i egen säng helt på bara några månader från att fram till för ett halvår sedan ha behövt konstant kroppskontakt för att över huvud taget slappna av. (Tror hon kanske på något plan vetat att hon inte kommer vara minst så länge och laddat närhet tills det kändes ok att släppa. Vi visste ju trots allt väldigt fort att vi ville ha en till och barn har en nästan övernaturlig förmåga att fånga upp känslor och läsa av situationer.) Oscar är superduktig och lyssnar på allt jag ber honom om, även saker som sovdags och plocka upp på rummet, och fort går det! Och Adrian har inte klagat, suckat, ojat sig eller över huvud taget uttryckt något missnöje med varken skolarbete eller ett extra “kan du hjälpa till?” här och där. Helkonstigt, jag känner inte igen mina barn. Var är de där barnen som ska bråka om varenda städad mm, har ju hört att hoppet är det sista som överger en, eller som ska sätta sig på tvären och ha startsträckor längre än ett herkulesplan och som helst måste få minst en daglig syskondust? Vart försvann 90 % av nattningsrutinen då barnen blir tillfälligt förståndshandikappade och alla instruktioner helst måste sägas, tecknas och utförligt visas innan de möjligtvis utförs, då Alfonstjatet sätter igång och alla pyjamaser är borttappade samtidigt (varje kväll)? Kan inte klaga på att de kvittrar godnatt, hoppar i pyjamasen och borstar tänderna utan att jag måste jaga, hota muta dem och sedan snabbt hoppar i säng. Jag har den senaste veckan lyckats ta långa kvällsbad (utan badkaret fullt av barn) och tittat på en intressant film innan jag somnat i soffan flera kvällar i rad, men det känns lite udda (typ nästan The Invasion-udda.) Men men, passar på att njuta av något så ovanligt som egentid och att dagarna är helt klart mer harmoniska även om min energi många gånger inte räcker längre än till aktiviteter kring soffan. Tack mina fina underbara ungar för att ni gör den här situationen inte bara uthärdlig utan också ganska trevlig trots att magen är i vägen för allt!
Dagbok från dårhuset 